Öppet brev till dig som tror at ADHD inte finns

Vad är det med min problematik som är så fruktansvärt provocerande? Vad är det som ger dig rätten att se ner på mig och fnysa åt min kamp för en fungerande vardag? Tror du inte att jag inget hellre vill än att fungera som "alla andra", vad det nu betyder. Nej för jag vet faktiskt inte vad det innebär, jag har dock lärt mig genom livet att vara jag är inte ok. Att jag inte följer normen för vad som är önskvärt eller acceptabelt i förhållande till mina jämnåriga.

Vad får dig att tro att jag VILLE växa upp och höra hur lat och omöjlig jag var i skolan. Att jag tyckte om att få sitta i korridoren ensam för att jag inte KUNDE sitta still och vara tyst. Att jag uppskattade att få höra saker som "du är inte skolmogen" eller " jag vet vad du är för en, du är en sån jävel som alltid kommer försent och ställer till bråk" (det första min nya klassföreståndare sa till mig när jag började 7an). Jag älskade skolan när jag började där, en fantastisk värld öppnade sig och jag skulle få lära mig massor men drömmen förvandlades snabbt till en mardröm eftersom jag inte kunde följa normen, inte passade in, stack ut och var provocerande. Att jag var flicka var dessutom ännu värre för det var VERKLIGEN INTE ok för en flicka att "uppföra sig på det viset".

Tror du att ångest, självskadebeteende samt missbruk och utanförskap är något man väljer bara för att det är så jävla tufft? Eller tillhör du den mossiga skolan som skyller allt på usla föräldrar? Det är mer komplicerat än så och jag önskar verkligen att det bara var till och "skärpa" sig lite så fungerar allt. Faktum är att jag tillbringat en stor del av mitt liv med att försöka "skärpa mig" och fortfarande kämpar med samma frenesi för det är ju det man SKA göra.

Hur tror du att det känns att ständigt påminnas om att man inte riktigt passar in? Att ha känslan av att man är på fel planet där alla talar ett hemligt språk som man inte kan få nyckeln till?

Har du någon gång känt dig så stressad inombords att det känns som om din kropp skakar och världen snurrar, att det känns som din hjärna tar in samtliga kabelkanaler från din TV samtigt och att någon har hyrt ut ditt huvud som discokula vars enda uppgift är att reflektera varenda rörelse och ljustråle i hela lokalen?

Har du någonsin känt dig så bakfull (utan att faktiskt ha varit på fest kvällen innan) när du vaknar att det tar dig tre timmar innan du är förmögen att formulera en enda vettig mening?

Har du någonsin varit så uppe i varv att det är stört omöjligt att sitta ner och föra ett normalt samtal eller utföra något konstruktivt över huvudtaget?

Har du någonsin somnat ofrivilligt på en olämplig tidpunkt eller plats?

Prova att leva så 24/7 365 dagar om året, år ut och år in lägg därtill till en oändlig massa andra svårigheter som många kämpar med och toppa med samhällets förakt och människors brist på förståelse. Jag vill inte bli särbehandlad eller daltad med, men jag vill banne mig att jag och alla andra unika varelser ska kunna få förståelse för att vad som är lätt och självklart för dig, kanske är vansinnigt svårt till och med omöjligt för någon annan. Det betyder inte att jag är lat, ovillig eller korkad, bara att jag funkar på ett annat sätt än du och det kan ju inte vara så skrämmande eller??

I en idealisk värld kan alla vara sig själva, alla har sin plats och funktion. Där tar man vara på varje individs unika egenskaper och det är en självklarhet att alla har rätt att vara olika men lika mycket värda. I en idealisk värld finns det ingen mobbing, ingen utanförskap, ingen strävan att försöka ringa in alla i samma fålla. I en idealisk värld blir man inte provocerad av människor som inte följer "normen". I en idealisk värld blir man älskad för den man är. Vad sägs, är det inte idé att försöka gemensamt sträva efter denna idealiska värld?? I dag är det jag som blir fnyst åt, i morgon kan det vara du, eller dina barn....