Jooosååatteehh....

Jag möblerar om lite här, flyttar lite saker någon annanstans, tar in och sätter upp lite nytt, man ska ju förnya sig sägs det juh. Bloggen struktureras om lite, mest för mig själv, bakom kulisserna så att säga, jag har redan lyckats låsa upp adressen så att den inte kan användas samt radera saker som INTE skulle raderas, så ny adress och ja... lite nytt om mig kanske...typ sen. *Går någon annanstans nu*

Och nu blir det reklampaus....

Batterier, det är något som nästan allt verkar drivas med i dagens teknologiska samhälle, men de har tyv en väldigt begränsad livslängd även de laddningsbara. Mobiler, laptops m.m alla har utan undantag verkar det som batterier som inte motsvarar själva produktens livslängd och ska du sen ha ett nytt batteri till en produkt av äldre modell (läs typ två år) så är det nästan omöjligt idag att få tag i ett batteri i de affärer som säljer dessa produkter eller så är de så dyra att det nästan lönar sig att köpa en ny produkt och det är väl det som är tanken.

Sambon jagade runt hela stan i jakt på batteri till sin mobil (så har även jag gjort för min och min mors) med noll resultat, i flertalet butiker försökte man i stället pracka på honom en ny mobil... O.o. Så en kompis till oss tipsade om batteriexperten.com  och jag beställde ett batteri därifrån till sambons mobil. Snabbt enkelt och i mitt tycke billigt med fri frakt, såg även att de har de batterier min mor och jag behöver så efter det första testköpet kan jag säga att jag är nöjd och kommer att beställa de andra batterierna där med.

För den som är på jakt efter batterier länkar jag här till deras webbsida:

www.batteriexperten.com


Japp jag är nöjd...

Kommunikation...

Det här med kommunikation mellan människor, det är något som alltid har intresserat mig. Jag tycker det är oerhört intressant att studera hur människor i olika situationer kommunicerar med varandra. Jag läste på en blogg (kommer tyvärr inte ihåg vilken) någon som beskrev hur man skulle tänka när man kommunicerar med en person som har asperger eller annan typ av autism. Man beskrev det som en bro och när två människor kommunicerar så går man upp på bron och lyckas för det mesta mötas halvvägs, men vad händer när den ena parten inte går upp på bron? Då får man gå hela vägen över och träda in i deras värld och försöka se saker som de ser dem. Det här är en väldigt bra beskrivning och jag tycker att det gäller i samtliga sammanhang, inte bara när den ena parten har ett funktionshinder av något slag.

De flesta människor har inga större problem med att gå upp på den där bron och mötas halvvägs i flesta situationer, men jag tror att alla upplever någon gång att de antingen befinner sig helt ensamma på bron eller att de tvekar eller helt enkelt inte kan lämna den trygga marken de står på för att möta någon halvvägs. Ibland stormar man upp på bron fullt ös och kollisionen är ett faktum eller så inser man att bägge befinner sig halvvägs men på varsin körbana med ett djävligt högt staket emellan och det är då det börjar bli intressant.

Ett budskap mellan två människor kan skickas och mottas på lika många olika sätt som det finns människor. Alla har sin egen fundamentala uppfattning och övertygelse baserad på tidigare erfarenheter, kunskapsinhämtning, passion och personlighet, fysiska och mentala förutsättningar. Hur man mår för dagen samt yttre faktorer spelar också roll hur ett budskap uppfattas.

Vad innebär god kommunikation då? Om jag är verbal och har förmågan att uttrycka mig är jag bra på att kommunicera då? Om jag är tyst och lyssnar på den som pratar innebär det då att jag faktiskt hör och tar in det som sägs? Sen har vi ju kroppspråk med mera som spelar in. God kommunikation innebär ett givande och tagande och även i sammanhang där parterna är tydliga med vad de menar så uppstår missförstånd och förvirring varför är det så?

Jag tror att många av oss ser oss själva som bra på att kommunicera och goda lyssnare rent generellt och det stämmer förmodligen i allmänhet men problemen uppstår ju ofta när vi är känslomässigt involverade i situationen eller med den andra parten.

Alla utgår vi ju från vår egen sanning, det är oundvikligt, och även när man är villig att ta in ny information så kommer man att bearbeta den med sin egen ståndpunkt som grund vilket blir väldigt tydligt vid konflikter. Även när man upplever sig själv som öppen och inkännande så kommer man ändå tolka det som sägs baserat på sin egen utgångspunkt i konflikten.

I går hade jag en diskussion med partnern och jag är väldigt verbal, jag uttryckte vad jag kände och eldade upp mig en smula under mitt brandtal..erhm. Han svarade med så det är mitt fel? och slutade lyssna, varpå jag blev förbannad och gick därifrån tänkandes att han fan aldrig lyssnar på vad man säger och att jag minsann aldrig fick tala om mina känslor (vilket jag också påpekade). Under min nedkylning på trappan med en cigg i handen började jag fundera och insåg snart att han hörde inte överhuvudtaget att jag uttryckte vad jag KÄNDE. Han kände sig bara attackerad och att han fick skulden "allt var hans fel".

Så här var vi då, han kände sig påhoppad och jag kände att jag inte fick prata, vad var det som gick fel? Jag tog en ordentlig funderare och placerade mig i hans ände av "bron" och insåg att han hade känt sig anklagad, att han, förmodligen pga min ton men också från där han befann sig, inte uppfattade att jag pratade om hur jag UPPLEVDE saker inte hur de de facto ÄR. Senare förklarade jag att att jag hade inte anklagat honom för något överhuvudtaget eller sagt att allt var hans fel, jag försökte bara förklara hur jag kände angående vissa saker. Med två personer med humör så är det lätt hänt att man börjar prata förbi varandra eller gå i försvar så att man inte tar in vad den andra faktiskt säger. man blir förbannad istället för att bromsa upp och säga .....vänta här nu, hur menar du?

Jag tror att oavsett hur god lyssnare man än är eller hur bra man än är på att uttrycka sig så är det ibland väldigt svårt att till fullo släppa sin egen ståndpunkt och gå över bron hela vägen och verkligen vara där den andra parten befinner sig och ta in hur sanningen ter sig från dennes ögon utan att försöka förklara bort eller rationalisera sina egna reaktioner. Men jag tror också det är när vi lyckas med det och lyckas med att förmedla vad vi menade och ta in vad den andre menade det är då som vi verkligen kommunicerar. Det innebär ju inte att vi MÅSTE ändra åsikt men det skapar sann förståelse för varför motparten säger och reagerar på ett visst vis samt respekt för den andres åsikt oavsett om man håller med eller inte, det är då men först då som man kan mötas på ett positivt sätt där uppe på bron....men enkelt det är det inte.

Relationsproblematik ...........

Så vad jag funderar på mycket är, vad är funktionshinder och vad är personlighetsdrag? Vad kan man ändra och vad måste man bara acceptera? Personligen tror jag man kan ändra mycket hos sig själv om man bara hittar rätt verktyg, att ha insikt i var ens styrkor respektive svagheter ligger är en bra början. Allt kan man ju inte ändra och allt bör man ju inte ändra man är ju den man är på gott och ont, men vissa saker hos sig själv kanske man vill förbättra livet handlar ju om att utvecklas och växa.

 Att leva in en relation med någon som har ett funktionshinder lägger ju ytterligare en svårighet till det som redan kan vara nog så komplicerat, att leva i tvåsamhet. Om funktionshindret då dessutom är osynligt för blotta ögat och endast visas genom hur den personen agerar kan det bli ännu svårare. Att vara den anhöriga som utifrån sina erfarenheter och sina egna referensramar försöka förstå och acceptera att den vuxne personen man valt att dela sitt liv med, kanske inte är så "vuxen" enligt normen sett som man först trott. Att kunna skilja på vad som de facto är ett reellt handikapp och vad som "bara" är oslipade kanter i samvaron med en annan människa, det måste vara fruktansvärt svårt, framförallt i konfliktsituationer.

Att vara parten som har funktionshindret är inte mindre svårt då man ofta ser världen ur ett annorlunda perspektiv, även här utgår man ju från sig själv och sina egna referensramar. Att få en bokstavsdiagnos i vuxen ålder kan vara både en lättnad men också omtumlande och inte så sällan lite ledsamt. Att få bekräftelse på att man inte är dum i huvudet utan att det finns en orsak till att man inte alltid funkar som "alla andra", att helt plötsligt få aha-upplevelser när man får information om hur detta funktionshinder kan yttra sig är både en lättnad och omtumlande. Sorgen handlar ofta om det man missat eftersom ingen har sett och förstått tidigare, saker som blivit onödigt svåra för att man själv inte har haft de rätta verktygen.

Jag tror de flesta går igenom en fas där man ÄR sitt funktionshinder man andas lever sover med det, allt kretsar runt det tills man har landat i sin "nya" verklighet och kan forsätta att utvecklas och växa, förhoppningsvis med rätt hjälp och förståelse, både från sig själv och andra. Det "farliga" här tror jag är om man fastnar, lutar sig tillbaka och säger men jag har ju ADHD (eller vilken diagnos som nu passar in). Jag tror att risken är stor att man i alla fall ibland tänker så, använder det som en ursäkt, som ett försvar.

Har man ett funktionshinder inom npf spektrat så är det ju en förklaring till hur man agerar i vissa lägen men personligen så vill jag inte använda det som en ursäkt för att slippa ta ansvar för mina handlingar, jag jobbar ständigt med att hitta verktyg för att kompensera mina svagheter för att de inte ska gå ut över dem som står mig nära. I gengäld önskar jag förståelse och en gnutta tålamod samt en hjälpande hand när jag så behöver. Jag försöker förstå hur andra tänker och känner, försöker lära mig vad min egen broms sitter. Jag vet att det inte är lika för alla och problematiken ser olika ut beroende på vad ditt funktionshinder är. Men här utgår jag från mig, det är ju bara det jag kan göra, tänka på hur JAG agerar i samspelet mellan mig och min partner.

Å andra sidan sett så vill jag ju att min partner ska förstå att jag inte alltid kan rå för hur jag säger saker eller att jag inte glömmer saker med flit, att jag kämpar hårt med att kontrollera mitt humör och att han då kanske måste backa lite i vissa lägen för att ge mig möjlighet att bromsa och byta riktning. Att jag inte är lat för att jag inte kommer mig för att göra saker i hemmet, eller nonchalant för att jag har fastnat i ett hyperfokus och är bortom all kontakt.

Att leva ihop med en annan vuxen människa i tvåsamhet är förbannat svårt och i vissa lägen blir det ännu svårare, att kommunicera är a och o men vad händer när tålamodet tryter och konflikten är ett faktum? Vad händer i efterdyningarna när man försöker lära och gå vidare? Att mötas på mitten och verkligen ärligen inse sina egna brister är fan så mycket svårare än det låter, det är så mycket enklare att skylla på den andra eller gömma sig bakom ett funktionshinder, jag tror nog de flesta kan känna igen sig i det.

Men bara för att man har ett funktionshinder som jag ADHD tex betyder väl inte att jag inte kan utvecklas eller?

Tankar på detta??......

Nu får det vara nog

Läste ett inlägg i dag som väckte många tankar, jag fick igång så många exempel i huvudet att det bara blev en massa snurr så jag lägger in länken och hoppas att folk läser.....och TÄNKER.

tjejerna-blir-offer-och-misshandlas/bloggmalplace


Det är 2012, är det inte dags att stå upp för parollen ett nej är ett nej och att ett tydligt JA behövs? Kära myndigheter sluta dalta med sexualförbrytare och ställ er på offrets sida, det är ju där ni SKA vara.

Tänt men ingen hemma

Sambon kommer hem från jobbet precis när jag ska gå ut med hundarna, vi möts i dörren han har köpt cigaretter till mig som jag bett om (ja jag röker fy på mig : P ).

S - Hej, här är ciggen
J - mmmm
S - Vad säger man då?
J - God dag!! *pussar*
S - God dag?
J - Flytta på dig?
S - Cigaretterna?
J - Åh! Tack så mycket........

Lite tankspridd då.........

Testing Testing

I dag har jag provat medicin, vi bestämde att gå tillväga så. Jag fick 10 mg Ritalin och sen roade jag mig på egen hand i en och en halv timme tills det var dags att träffa psykologen och utvärdera. Så vad kände jag då? Först blev jag varm, torr i munnen en liten stund av yrsel vilket var väldigt obehagligt, den största skillnaden dock var att det blev "tyst" uppe i huvudet och jag kände mig lugn, väldigt lugn. Gjorde Connors kognitiva test och fick 50/50 ADHD/ej ADHD som medicinerad. Kände själv dock att jag kunde behålla fokus bättre även fast övningen var astråkig och att jag kunde komma tillbaka snabbt när jag vandrade iväg i tankarna, något som annars inte funkar alls. Det var mycket lättare att koncentrera sig faktiskt.

Tyvärr så hade läkaren missuppfattat och inte skrivit ut något recept så nu får jag vänta på att det blir åtgärdat. Vad tycker jag då? Ja allt som allt den stund jag kände mig klar i huvudet och lugn så kändes det ju väldigt positivt, hoppas dock att ev biverkningar är högst tillfälliga för yrseln var inte trevlig alls.

Såg och provade en klänning på stan,utan att bli stressad över folk eller att behöva prova, den satt som en smäck så den vill jag ha!