Relationsproblematik ...........

Så vad jag funderar på mycket är, vad är funktionshinder och vad är personlighetsdrag? Vad kan man ändra och vad måste man bara acceptera? Personligen tror jag man kan ändra mycket hos sig själv om man bara hittar rätt verktyg, att ha insikt i var ens styrkor respektive svagheter ligger är en bra början. Allt kan man ju inte ändra och allt bör man ju inte ändra man är ju den man är på gott och ont, men vissa saker hos sig själv kanske man vill förbättra livet handlar ju om att utvecklas och växa.

 Att leva in en relation med någon som har ett funktionshinder lägger ju ytterligare en svårighet till det som redan kan vara nog så komplicerat, att leva i tvåsamhet. Om funktionshindret då dessutom är osynligt för blotta ögat och endast visas genom hur den personen agerar kan det bli ännu svårare. Att vara den anhöriga som utifrån sina erfarenheter och sina egna referensramar försöka förstå och acceptera att den vuxne personen man valt att dela sitt liv med, kanske inte är så "vuxen" enligt normen sett som man först trott. Att kunna skilja på vad som de facto är ett reellt handikapp och vad som "bara" är oslipade kanter i samvaron med en annan människa, det måste vara fruktansvärt svårt, framförallt i konfliktsituationer.

Att vara parten som har funktionshindret är inte mindre svårt då man ofta ser världen ur ett annorlunda perspektiv, även här utgår man ju från sig själv och sina egna referensramar. Att få en bokstavsdiagnos i vuxen ålder kan vara både en lättnad men också omtumlande och inte så sällan lite ledsamt. Att få bekräftelse på att man inte är dum i huvudet utan att det finns en orsak till att man inte alltid funkar som "alla andra", att helt plötsligt få aha-upplevelser när man får information om hur detta funktionshinder kan yttra sig är både en lättnad och omtumlande. Sorgen handlar ofta om det man missat eftersom ingen har sett och förstått tidigare, saker som blivit onödigt svåra för att man själv inte har haft de rätta verktygen.

Jag tror de flesta går igenom en fas där man ÄR sitt funktionshinder man andas lever sover med det, allt kretsar runt det tills man har landat i sin "nya" verklighet och kan forsätta att utvecklas och växa, förhoppningsvis med rätt hjälp och förståelse, både från sig själv och andra. Det "farliga" här tror jag är om man fastnar, lutar sig tillbaka och säger men jag har ju ADHD (eller vilken diagnos som nu passar in). Jag tror att risken är stor att man i alla fall ibland tänker så, använder det som en ursäkt, som ett försvar.

Har man ett funktionshinder inom npf spektrat så är det ju en förklaring till hur man agerar i vissa lägen men personligen så vill jag inte använda det som en ursäkt för att slippa ta ansvar för mina handlingar, jag jobbar ständigt med att hitta verktyg för att kompensera mina svagheter för att de inte ska gå ut över dem som står mig nära. I gengäld önskar jag förståelse och en gnutta tålamod samt en hjälpande hand när jag så behöver. Jag försöker förstå hur andra tänker och känner, försöker lära mig vad min egen broms sitter. Jag vet att det inte är lika för alla och problematiken ser olika ut beroende på vad ditt funktionshinder är. Men här utgår jag från mig, det är ju bara det jag kan göra, tänka på hur JAG agerar i samspelet mellan mig och min partner.

Å andra sidan sett så vill jag ju att min partner ska förstå att jag inte alltid kan rå för hur jag säger saker eller att jag inte glömmer saker med flit, att jag kämpar hårt med att kontrollera mitt humör och att han då kanske måste backa lite i vissa lägen för att ge mig möjlighet att bromsa och byta riktning. Att jag inte är lat för att jag inte kommer mig för att göra saker i hemmet, eller nonchalant för att jag har fastnat i ett hyperfokus och är bortom all kontakt.

Att leva ihop med en annan vuxen människa i tvåsamhet är förbannat svårt och i vissa lägen blir det ännu svårare, att kommunicera är a och o men vad händer när tålamodet tryter och konflikten är ett faktum? Vad händer i efterdyningarna när man försöker lära och gå vidare? Att mötas på mitten och verkligen ärligen inse sina egna brister är fan så mycket svårare än det låter, det är så mycket enklare att skylla på den andra eller gömma sig bakom ett funktionshinder, jag tror nog de flesta kan känna igen sig i det.

Men bara för att man har ett funktionshinder som jag ADHD tex betyder väl inte att jag inte kan utvecklas eller?

Tankar på detta??......