Kommunikation...

Det här med kommunikation mellan människor, det är något som alltid har intresserat mig. Jag tycker det är oerhört intressant att studera hur människor i olika situationer kommunicerar med varandra. Jag läste på en blogg (kommer tyvärr inte ihåg vilken) någon som beskrev hur man skulle tänka när man kommunicerar med en person som har asperger eller annan typ av autism. Man beskrev det som en bro och när två människor kommunicerar så går man upp på bron och lyckas för det mesta mötas halvvägs, men vad händer när den ena parten inte går upp på bron? Då får man gå hela vägen över och träda in i deras värld och försöka se saker som de ser dem. Det här är en väldigt bra beskrivning och jag tycker att det gäller i samtliga sammanhang, inte bara när den ena parten har ett funktionshinder av något slag.

De flesta människor har inga större problem med att gå upp på den där bron och mötas halvvägs i flesta situationer, men jag tror att alla upplever någon gång att de antingen befinner sig helt ensamma på bron eller att de tvekar eller helt enkelt inte kan lämna den trygga marken de står på för att möta någon halvvägs. Ibland stormar man upp på bron fullt ös och kollisionen är ett faktum eller så inser man att bägge befinner sig halvvägs men på varsin körbana med ett djävligt högt staket emellan och det är då det börjar bli intressant.

Ett budskap mellan två människor kan skickas och mottas på lika många olika sätt som det finns människor. Alla har sin egen fundamentala uppfattning och övertygelse baserad på tidigare erfarenheter, kunskapsinhämtning, passion och personlighet, fysiska och mentala förutsättningar. Hur man mår för dagen samt yttre faktorer spelar också roll hur ett budskap uppfattas.

Vad innebär god kommunikation då? Om jag är verbal och har förmågan att uttrycka mig är jag bra på att kommunicera då? Om jag är tyst och lyssnar på den som pratar innebär det då att jag faktiskt hör och tar in det som sägs? Sen har vi ju kroppspråk med mera som spelar in. God kommunikation innebär ett givande och tagande och även i sammanhang där parterna är tydliga med vad de menar så uppstår missförstånd och förvirring varför är det så?

Jag tror att många av oss ser oss själva som bra på att kommunicera och goda lyssnare rent generellt och det stämmer förmodligen i allmänhet men problemen uppstår ju ofta när vi är känslomässigt involverade i situationen eller med den andra parten.

Alla utgår vi ju från vår egen sanning, det är oundvikligt, och även när man är villig att ta in ny information så kommer man att bearbeta den med sin egen ståndpunkt som grund vilket blir väldigt tydligt vid konflikter. Även när man upplever sig själv som öppen och inkännande så kommer man ändå tolka det som sägs baserat på sin egen utgångspunkt i konflikten.

I går hade jag en diskussion med partnern och jag är väldigt verbal, jag uttryckte vad jag kände och eldade upp mig en smula under mitt brandtal..erhm. Han svarade med så det är mitt fel? och slutade lyssna, varpå jag blev förbannad och gick därifrån tänkandes att han fan aldrig lyssnar på vad man säger och att jag minsann aldrig fick tala om mina känslor (vilket jag också påpekade). Under min nedkylning på trappan med en cigg i handen började jag fundera och insåg snart att han hörde inte överhuvudtaget att jag uttryckte vad jag KÄNDE. Han kände sig bara attackerad och att han fick skulden "allt var hans fel".

Så här var vi då, han kände sig påhoppad och jag kände att jag inte fick prata, vad var det som gick fel? Jag tog en ordentlig funderare och placerade mig i hans ände av "bron" och insåg att han hade känt sig anklagad, att han, förmodligen pga min ton men också från där han befann sig, inte uppfattade att jag pratade om hur jag UPPLEVDE saker inte hur de de facto ÄR. Senare förklarade jag att att jag hade inte anklagat honom för något överhuvudtaget eller sagt att allt var hans fel, jag försökte bara förklara hur jag kände angående vissa saker. Med två personer med humör så är det lätt hänt att man börjar prata förbi varandra eller gå i försvar så att man inte tar in vad den andra faktiskt säger. man blir förbannad istället för att bromsa upp och säga .....vänta här nu, hur menar du?

Jag tror att oavsett hur god lyssnare man än är eller hur bra man än är på att uttrycka sig så är det ibland väldigt svårt att till fullo släppa sin egen ståndpunkt och gå över bron hela vägen och verkligen vara där den andra parten befinner sig och ta in hur sanningen ter sig från dennes ögon utan att försöka förklara bort eller rationalisera sina egna reaktioner. Men jag tror också det är när vi lyckas med det och lyckas med att förmedla vad vi menade och ta in vad den andre menade det är då som vi verkligen kommunicerar. Det innebär ju inte att vi MÅSTE ändra åsikt men det skapar sann förståelse för varför motparten säger och reagerar på ett visst vis samt respekt för den andres åsikt oavsett om man håller med eller inte, det är då men först då som man kan mötas på ett positivt sätt där uppe på bron....men enkelt det är det inte.